Innan det är för sent!

Fredagen den 12:e, strax efter åsidosättandet av Swärdh kungörts från HIF-styrelsen skrev jag blogginlägget "Rätt eller fel?".

Min personliga teori i det inlägget innehöll att Swärdhs största fel var att han med en dåres envishet använt ett 4-2-3-1 spelsystem. Idag, lördag den 13:e, publicerade Sportbladet "Spelarna fick Swärdh kickad" och här framkommer det enligt kapten Daniel Andersson att spelarna i ett års tid försökt förmå Peter Swärdh att skippa 4-2-3-1 och återgå till klassiska 4-4-2 som alla är vana vid. Men Peter har då vägrat det och att det med tiden gått prestige i frågan mellan tränaren och spelarna, vilket i sin tur slutligen ledde till att spelarna tog ärendet till styrelsen och fick honom kickad. Att supportrarna en längre tid också krävt detta har naturligtvis också underblåst styrelsens beslut.

Skönt när man får bekräftat att man har rätt i sina teoier och fotbollsstrategiska tankar ibland!

Men vad i hela friden har nu detta med BoIS att göra då, tänker ni kanske när ni läser detta? Jo naturligtvis att även BoIS kör 4-2-3-1 sedan Pudes ankomst vilket jag personligen är mycket kritisk till. Spelsystemet som sådant är det inget fel på men jag tycker man har sett tydliga tecken på att antingen fungerar systemet fantastiskt - eller så faller det som ett korthus. Detta är i mina ögon en alltför stor risk som Pude tar. När man har sett hur HIF blandat och gett sedan Swärdh införde systemet, och när man sett hittills i år att BoIS har blandat och gett (träningsmatcher inräknat) blir man orolig. Och som jag nämnt förr är inte steget långt att dra paralleller till Real Madrid heller, som gått väldigt knackligt en längre tid i år - också med tränarbyte som följd. Dessa tre lag har en sak gemensamt, och det är att alla har haft (för sitt land, sin liga och framförallt sitt lag) ett riktigt bra spelarmaterial att tillgå - så det är inte där det har falierat!

Naturligtvis kan man inte ungå att fundera över vad det då egentligen är som gör att just det spelsystemet är himmel eller pannkaka? Mina egna teorier är följande;

Fördelar med 4-2-3-1: Med offensiva och hårt löpande ytterbackar samt minst en av de två balansspelarna som understöd till de 4 offensiva spelarna blir anfallen genomförda med stort mantal, stor variation (inlägg från kanterna av ytterbackar, yttermittar som skär in, en offensiv playmaker och en bra striker på topp - men där samtliga är förmögna att göra mål i en nästan handbollsliknande uppställning i anfallen).

Nackdelar med 4-2-3-1: I alla de stora variationer som kan utspela sig i lagets spel enligt fördelarna ovan, kan balansspelarna lätt gå bort sig av ren förvirring i sina roller (för mycket att tänka på, strategiskt, med alla scenarion). Ytterbackarna måste gå som på räls längs sidolinjerna hela tiden vilket är väldigt krävande - redan på mjuka gräsmattor kommer mjölksyran lätt smygandes - och framförallt ställer det höga krav på att samtliga spelare är på tårna och jobbar stenhårt precis hela matcherna utan att kunna slappna av många sekunder i taget.

Viktigast av allt är dock förmodligen att man har väldigt utpräglade spelare som passar perfekt för varje roll på planen. Det finns inte mycket utrymme för att placera spelare på "fel" positioner och fortfarande få det att fungera optimalt. Och när det inte fungerar optimalt - då blir det snabbt grus i maskineriet och motståndarlaget kan i värsta fall ta över spelförandet...

Vad ska då BoIS spela för system, enligt mig?
Om vi nu ska vara ett spelförande lag, topptippat i serien av experter, varför ska vi då spela med två balansspelare och en anfallare? Speciellt när vi inte har den striker som krävs om han ska vara ensam på topp. Man kan alltid leka med siffror så om man kallar det 4-1-3-2, 4-3-3, 4-5-1 eller 4-4-2 med diamant kan egentligen kvitta, men jag tycker nog att det sistnämnda är vad jag själv skulle kalla det. Dels är BoIS vana vid det sedan tidigare (under Janne Jönsson) och dels är det ett framgångsrikt koncept för landslaget. Två mittfältare i centrallinjen i form av en defensiv städgumma á la Linderoth i landslaget (såväl som FCK) och en offensiv spelmotor som t.ex. JP i BoIS. Två yttermittfältare och två anfallare - symmetriskt och jämnt fördelat på alla håll och kanter!

Givetvis ska en tränare köra med den teori han tror på, och BoIS har under serien trots allt bara gjort ett riktigt bottennapp spelmässigt hittills; mot BP. Kanske Pude får igång spelsystemet ordentligt, det hoppas jag verkligen. Men hur man än vrider och vänder på det så fattas BoIS vassa målgörare överhuvudtaget, som kan leverera. Kevin, Bobo, Måns, Alvedin och kanske t.o.m André är väl de mest utpräglade anfallarna vi har i truppen. Här borde Pude lägga stort krut på att få igång målproduktionen, helst med en kombination av två anfallare, anser jag.

Nu inser jag att för de som läser min blogg och mina inlägg på svenskafans BoISare-forum kanske jag uppfattas som tjatig och envis om en så kanske banal (?) sak som ett spelsystem. Men vi som följer La Liga såg hur det gick för Real Madrid under en lång period. Vi som följde allsvenskan 2005 och i viss mån även 2006 såg hur det gick för HIF och Peter Swärdh. Jag vill INTE att vi hamnar i samma sits med BoIS och Pude också. Men jag hoppas trots allt att jag har fel och att BoIS kommer att lyckas med detta spelsystemet, samtidigt som jag hoppas Pude har en "plan B" om vi under augusti inte redan ligger som en av de två översta lagen i tabellen (eller åtminstone väldigt nära). Innan det är för sent.