Självinsikt eller Uppgivenhet?

Nu har även styrelseordföranden i MFF, Bengt Madsen, kastat in handduken genom att meddela att han inte ställer upp för omval. Sedan tidigare har ju sportchefen Hasse Borg sagt upp sig. Till Aftonbladet skylls det på “Jagades bort av MFF:s fans” då dessa två herrar fått oerhört mycket kritik från supporterleden i att trots man är en stor, rik klubb lyckas man inte nå några bra sportsliga resultat.

Känns det igen? Vi har en Lars Persson som till slut gav med sig och slutade i BoIS, men vår styrelseordförande Kenneth Håkansson biter sig kvar med näbbar och klor – med en dåres envishet.

Man kan fundera lite över varför personerna slutar, och det är klart att som människa är det inte roligt att få en massa kritik hela tiden. Men någonstans tror jag även det gror en viss självinsikt i deras uteblivna resultat. Borg kan ändå avgå med viss heder för han är en säljare utan dess like i Sverige och har gjort MFF till den rika klubb de faktiskt är. Men hos oss i randigt; Vad har Håkansson gjort? Ja, han drar in en stor del av sponsorkakan genom sina kontakter. Men då borde han vara på marknadssidan istället kanske – för vad har han gjort i övrigt, eller framförallt vad gör han i övrigt till fördel för BoIS?

Personligen tror jag i MFF:s fall att de två chefernas avgångar beror på en kombination av självinsikt och uppgivenhet, men absolut inte för att supportrarna “gnällt”. Tyvärr är supportrar nästan ansedda som ett patrask hos många klubbar, upplever jag det som. Ett “nödvändigt ont”. I övrigt bryr man sig inte så mycket om dom/oss. Hade man gjort det hade klubbarna också agerat mycket snabbare. Men dom vet att en stor del av supportrarna går dit i medgång och motgång och ser sitt lag spela. Av hjärta. Men när ska klubbledningar börja visa hjärta, framförallt i BoIS? Vi har inte bara Kenneth utan några andra i styrelsen också som är bakåtsträvare och/eller inte fyller någon större funktion i praktiken. Varför visar inte dom också hjärta för klubben och avgår, för klubbens bästa?